Ännu en liten blogg om ivf:djungeln, om längtan, om väntan, om hoppet, om sorgen och förhoppningsvis den stora glädjen den dagen vi faktiskt får se ett PLUS...!
Vi, det är jag, en väldigt lagom människa i mina allra bästa år (34, snart 35), min sambo P sedan tio år och vår älskade, underbara son lille A som snart blir åtta (inte så liten längre med andra ord...).
Varenda jul de senaste sex åren har jag innerst inne tänkt, att nästa år, då är det inte bara vi tre. Då har vi en lillebror eller (allra helst om du frågar mig...) en lillasyster som skall dela julklappar och uppmärksamhet med A.
Åren har gått, och några syskon har aldrig dykt upp. Efter att A föddes för snart åtta år sedan började vi aldrig med något preventivmedel, och även om vi kanske inte alltid aktivt egentligen försökt att få syskon, så har vi tänkt att det kommer när det kommer, och det är hemskt välkommet den dag det blir.
En dag insåg jag plötsligt att A skulle hinna bli sex år innan det fanns möjlighet för syskonet att komma, och då fick jag smått panik och lade en halv förmögenhet på ägglossningstester, räknade dagar fram och tillbaka.
I samma veva ringde mig tvillingsyster för att berätta att hon och hennes man skulle få sitt andra barn. Jag blev överlycklig, tänk att jag och syrran skulle bli föräldralediga ihop!!!
Månaderna gick, inget plus. Trots ägglossningstester med glada gubbar som visade exakt när det var dax att "arbeta"....
Ca åtta månader sedan föddes världens finaste systerdotter, och min värld rasade ihop... Jag tror att jag grät i stort sett hela den dagen över att JAG inte lyckats ens att bli gravid, och min syster som inte ens FÖRSÖKT bli gravid hade fått den dotter jag önskat mig i fyra år...
Kände mig som världens värsta människa, som inte ens kunde glädja mig åt hennes lycka.
Nu fyller min systerdotter snart två år, och det känns som om jag står och stampar på nästan samma plats.
Efter många enträgna, misslyckade försök och bittra tårar varje månad, och efter att ha sökt hjälp hos första bästa gynekolog, som startade en utredning som höll på fem månader och inte ledde någonvart, ringde jag till sist till IVFkliniken. En månad senare var vi utredda och klara... Inget fel på P, men mina äggledare var totalt sammanväxta, med allra största sannolikhet beror det på det omedlebara snitt som A:s förlossning slutade med. IVF var enda möjligheten för oss att bli gravida.
Nu har ytterligare ett halvår gått. Eftersom vi ville vänta tills det lugnat ner sig på jobbat innan vi satte igång med behandlingar, och eftersom första försöket fick avbrytas efter bara fem dagar. Idag kan jag bara konstatera att IVF.försök 2 också misslyckats.
Blöder sedan igår, och även om jag lustläst alla inlägg på nätet som hamnar om blödning och IVF, och jag vet att man kan ha blödningar och ÄNDÅ vara gravid, så inser jag att den här typen av blödning bara är ett bevis på att vi inte får något plus heller denna månad.
Ännu en jul kommer att komma, ännu en jul utan ett syskon att dela julklappar och uppmärksamhet med, ännu en jul där jag tänker att NÄSTA jul, då är vi inte tre längre. Då har vi lillasyster eller lillebror här.
Och det är vad denna blogg kommer hamna om, vägen till världen mest efterlängatde syskon.
Välkommen hit, var du än är....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar